”Jag förstår inte vem du fått den här envisheten av Fanny” sa pappa när jag passerade 74km och den sista kilometern innan mållinjen skulle avverkas. Själv funderade jag på om jag ärvt hans dåliga självinsikt eller vilken egenskap det är som gör att man går igång på att utsätta sig för saker som är jobbigt.

I helgen avverkade jag den längsta sträcka jag sprungit, både i tid och distans. 75km längst höga kusten leden med 2100höjdmeter, en hel del rötter, steniga stigar, lättsprungna kilometer på asfalt och böljande skogsbilvägar. Med målet att genomföra, upptäcka hur kroppen funkar efter fem timmars löpning, sex, sju, åtta blev det till slut eller rättare 08.03.43. Med nitton minuters marginal till nästa löpare. Jag var först. Av alla.

Jag funderar på vilka egenskaper som krävs för att man ska vilja känna hur ont en blåsa kan göra, hur vätskebrist kan påverka en och hur man på nätterna efter ett lopp vaknar av att det ömmar i benen som om man led av växtvärk. Varför man vill utsätta sig för en sådan prövning. Jag har tyvärr inget självklart svar och även fast jag i lördags hade åtta timmar på mig att lista ut varför jag gjorde det så kan jag inte annat än fortfarande undra. Men något jag kan garantera är att man breddar sitt känsloregister. Toppar och dalar om vartannat, glädjerus och energiförlust. En ständigt dialog med sig själv och en sån avslappnande känsla av att bara kunna vara i nuet.

En utmattad kropp som får kickar av söta sportdrycker och en godiskonsumtion jag aldrig annars har var helgens faktum. Det fanns möjlighet under loppet att på två ställen få hjälp med langning, vid 30km och 55km. Jag hade laddad 1liter sportdryck vid varje kontroll för att kunna byta flaskor och vara säker på att jag minst fått i mig en liter per stopp. Det var en väldigt bra plan och även fast tanken av sötma i munnen fick det att vända sig i magen på slutet så var jag nöjd med både vätske- och energiintag under loppet. Ät mycket i början var min plan och det kändes otroligt viktigt.

Men om det så är godissuget, envisheten eller dålig självinsikt som är orsaken till att du också lockas av att pröva så hoppas jag att du vågar. Vågar en utmaning för dig och din kropp. Och om du på resan lyckas lista ut varför det är så befriande och lustfyllt så får du gärna dela med dig till mig! Jag ska ge det fler chanser att springa långt för något magiskt är det med det.

/Fanny

 

Om skribenten

Skimogirls

Skimogirls är; Emelie Forsberg, Fanny Borgström, Erika Borgström och Ida Nilsson. Fyra tjejer som plockar höjdmeter i bergen, under vintertid med hudar under skidorna. Här kan ni följa deras resa fram till VM i ski-mountaineering i Italien, februari 2017. Det blir ett urplock från träningsläger, vardagsliv och tävlingar. Trevlig läsning!

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras