Annons:

 

Jag står högst uppe på toppen, känner blodet rusa, hjärtat slå och pulsen sakta sjunka i takt med att solens sista strålar försvinner ner bakom bergstopparna. Den rosa slöjan lägger sig över massivet och jag känner sån tacksamhet, en tillfredsställelse jag inte kan få någon annan stans än högt upp dit min egna kropp tagit mig.

Det finns något sårbart i att bli trött, något skrämmande och oförutsägbart. Får en att känna sig liten och hjälplös men på samma gång stark och oövervinnerlig. Jag är så tacksam att jag vågat gå över den där linjen när trötthet och utmattning blir till en styrka och bedrift. Jag läste en studie om barn i skolan och deras rädsla för att ta i på idrottslektionerna, hur ett bultande hjärta är skrämmande, att korta flåsiga andetag är astma och att mjölksyra i benen är en otäck upptäckt.
Det gör mig illa till mods, vart är vi påväg? Det mest naturliga hos människan har blivit skrämmande och en läskig upptäckt. Det våra kroppar är skapta för är vi inte längre nyfikna att upptäcka.

När den rosa färgen som målats över himlen övergår till blått, när hjärtat hittat tillbaka till sin naturliga rytm och andningen fyller hela kroppen med syre då infinner sig nästa stadium av tillfredsställelse. Då börjar hungern komma krypandes och nöjdheten sjunka in. Då är gränsen för trötthet bortglömd och känslan av styrka är påtaglig.

Jag önskar att vi kunde föda nyfikenheten hos barnen i skolan, att deras naiva och kravlösa sätt att se på saker skulle lyfta dem till rosa skyar och bultande hjärtan. Där de får känna sig oövervinnerliga då de upptäcker sin egna kropp och kapacitet. Men istället visas de rosa skyarna på en skärm, de enda hjärtslag man känner är pulsen från musiken och ljud. Jag förstår att man blir rädd för mjölksyra då. Jag förstår att man blir bekväm då man får alla känslor och intryck serverade med ett knapptryck.

När månen sakta reser sig över den blåa himlen som övergått till mörk börjar färden utför. Jag känner vinddraget i håret, kylan bita i kinderna och fartens påtagliga kraft i benen. Jag är en superhjälte mer verkligen än något spel kan vara. Jag är mer i stunden än någon annan stans. Går inte att fly utan bara lyfta blicken, parera hinder och följa pannlampans sken. Känna hjärtat ännu en gång öka takten och när färden ner är avslutad stänger jag av pannlampan, låter mörkret lägga in skrud om mig och önskar innerligt att alla människor skulle få uppleva den vekliga rosa himlen, det äkta adrenalinpåslaget och det varmt bultande hjärtat. Men fortfarande söker jag svar på min fråga; vart är vi på väg, när vi ger våra barn en dator i julklapp?

Dags att upptäcka himlens alla färger, vad väntar vi på? Fanny

Om skribenten

Skimogirls

Skimogirls är; Emelie Forsberg, Fanny Borgström, Erika Borgström och Ida Nilsson. Fyra tjejer som plockar höjdmeter i bergen, under vintertid med hudar under skidorna. Här kan ni följa deras resa fram till VM i ski-mountaineering i Italien, februari 2017. Det blir ett urplock från träningsläger, vardagsliv och tävlingar. Trevlig läsning!

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras