Den här hösten har varit fylld av spännande resande med bara två till tre dagar hemma emellan varven. Och efter att ha landat förra veckan i Stockholm efter träning och jobb på La Pared på Fuerteventura så bar det av mot igen Åre, men det också som att komma hem. Alltid en härlig känsla som infinner sig när jag rullar in i den här byn.

Att åka till Åre över luciahelgen är något av en tradition, det blir lite av en sammankomst av alla möjliga härliga människor jag känner (och inte känner). Och för alla er som inte är här och känner att det är lite orättvist, så kan jag trösta er med att det regnar. Visserligen är ju Åre alltid Åre och det är supermysigt ändå. Men det kanske bara är en klen tröst.

Det är just myset som jag ska fokusera på i helgen tänkte jag. Och träning såklart. Men inte en skida eller pjäxa på min horisont på grund av bruten tå.

Vi börjar med att backa bandet lite. För två veckor sen åkte vi till härliga och vackra La Pared på Fuerteventura. Playitas känner ni kanske till och La Pared är Playitas osnutna yngre syskon. Ett lite mindre träningshotell, men med plats för lite mer äventyr. Klipporna på västkusten är skarpa och dramatiska och havet är mäktigt med stora vågor och tidvattenströmmar. Omgivningarna runt om bjöd på spännande mountainbikecykling med både höjdmeter och tekniska stigar.

I två dagar hann jag cykla runt i solen och upptäcka den här delen av ön. Sedan bestämde vi oss för att ta äventyret till nästa nivå. Kusten såg inbjudande ut, i våra ögon, och vi gav oss ut på en teknisk men spännande costering. Costering innebär att du helt enkelt följer kusten på det sätt som kusten kräver. Det kan således bli en härlig blandning av löpning i sand och på klippor och stenar, klättring, simning osv.

På La Pared gäller det att tajma tidvattnet, om detta ens ska vara möjligt, och det gjorde vi hyfsat. De ställen som inte gick att passera kunde vi istället ta oss längre upp på klipporna och springa på en platå.

Här skulle en kunna tro att det gick åt pipsvängen men icke. Ett gäng kilometer söderut och två timmar senare så tog vi oss upp från havet och började springa lätt över platt och slät sandsten. Då var drullarn i farten, snubblar på min egen fot och i några hastiga steg i försök att rädda upp det hela sparkar jag stortån i en stenkant. Smärtan! Ja alla ni som sparkat tån i bordsbenet vet ju detta.

Av med dojan och strumpan, kikar på tån och vrålar rakt ut SÄTT PÅ STRUMPAN JAG VILL INTE SE!

Äventyr är ju oftast inte äventyr om det inte också innebär att du tagit dig i alla fall en liten bit utanför civilisationen. Självklart hade vi gjort det. 5-6km till närmaste väg och nu vart det dags för grupparbete i sann Adventure Racing anda. En stack iväg mot hotellet för att hämta någon typ av fordon, bil eller cykel eller båda. En bar alla ryggsäckar, en bar mig bitvis och jag haltade på så gott jag kunde.

Några timmar senare tillbaka på La Pared med gips och kryckor och en helt ny vändning i min vintersäsongsträning. Fördelen med multisport är ju att det finns en hel del skills att slipa på och många grenar att välja på.

Därför sitter jag alltså nu i Åre och myser med kaffekoppen i högsta hugg och tittar på snön och regnet. Men laddar faktiskt för intervaller på trainern. Gipset åkte av ganska snabbt efter att vi landat i Sverige och när svullnaden så sakta gick ner kom jag i cykelskorna. Så det är fullt ös som vanligt.

Om skribenten

Marika Wagner

Jag trivs allra bäst på två hjul oavsett underlag, fast helst slingriga stigar upp och ner med rötter och lera. Men älskar också dagarna på havet i surfskin, till skogs i löparskorna och på berget i pjäxorna. Min dröm är att fylla mitt liv med massor av min passion för naturen, äventyr, träning, tävling och att helt enkelt bli väldigt trött . Detta försöker jag göra till min verklighet varje dag, det är inte enkelt men det är värt det. Oftast. Faktiskt nästan jämt. Jag tror att vi alla skulle behöva mer drömmigt i livet. Om än bara lite, eller så kan du göra som jag och ta i från tårna.

Liknande inlägg