Jag har alltid kunnat vara ensam. Göra saker utan en massa kompisar. Gå på bio utan sällskap. Äta middag på restaurang på egen hand. Jag har sällan känt mig underlig, märkvärdig, annorlunda, konstig eller speciell på något sätt på grund av detta.

Dock har jag då och då fått höjda ögonbryn från mina vänner. Jag kunde också promenera hem ensam om kvällarna oavsett vilken stad jag bodde i, tills jag blev rånad och misshandlad en sen och kylig decemberkväll i Spanien för många år sedan.

Att bli rånad inte enbart på materiella ting men också på min bombsäkra ensamhetskänsla har förändrat mig som människa. Att vara ute och traska i skogen själv i månens sken blev helt plötsligt en enorm utmaning. Vetskapen om att jag skulle behöva gå hem ensam efter en toppenkväll med vännerna på favoritrestaurangen, var inte något jag jublade över precis. Fasiken vilka frustrerande år det var som följde.

Men vad vore livet utan alla dess motgångar skulle man ju lite klämkäckt kunna säga. Faktum är dock att jag under de senaste åren äntligen återerövrat en stor del av den underbara känsla man kan få av att vara där ingen annan är.

2007 paddlade jag hela Sveriges kust i kajak. En tur som tog mig 66 dagar. Jag paddlade solo. Ville inte ha sällskap. Ville umgås med mig själv. Fatta alla beslut, bra som dåliga, på egen hand. Ville inte kunna skylla på någon annan. Navigera efter eget huvud och mina egna navigationskunskaper, som tack och lov blev bättre ju närmare Haparanda jag kom. Under denna resa spenderade jag mer tid att vara ensam än att vara med en annan levande varelse. Vetskapen om att ingen annan var där just jag var i det ögonblicket, gav mig både fjärilar i magen och en lätt ångest om vartannat. Om jag skriker nu – vem hör mig då?

Att vara ute och springa i skogen mitt på ljusa dagen har aldrig varit ett problem för mig men att helt plötsligt känna mig bekväm på kvällen med bara en pannlampa förvandlades till något så stort och otrevligt att jag helt enkelt slutade ge mig ut efter mörkrets intrång. Det fick bli gymmet istället. Astråkigt men ljust, varmt och utan några större faror än lite svettluktande medmänniskor. Jag höll inte ut länge kan jag erkänna. Jag bara måste få vara ute annars dör jag! Det blev till att trotsa min rädsla och sakta men säkert övervinna den.

Nu, i slutet av 2016 inser jag att jag nästan är helt och fullt botad. Skogslöpning eller skidtur i pannlampans sken är återigen en passion jag älskar och som då och då ger mig euforiska känslor. Att gå hem ensam en sen kväll på dåligt upplysta gator i en stad är fortfarande något jag inte är störtförtjust i. Fast det kanske bara är sunt?

 

 

Om skribenten

Ulrika Larsson

Första kvinna i Sverige att solopaddla hela den svenska kusten i kajak i ett svep. Fast det är ju gamla meriter vid det här laget. Strör gärna ut sin passion för outdoor och friluftsliv över så mycket hon bara hinner på hav, i berg och skogar. Gärna med en kamera i handen. Ofta ensam men gärna i sällskap av vänner, sambo och Australian Shepherd-hunden Freja. Driver foto- och filmföretaget LWimages och kajakföretaget Green Adventures. 

Liknande inlägg