Stegen är tunga. Jag lyfter den ena foten och sparkar halvhjärtat fast pjäxan i den hårda snön för att göra ett trappsteg. Och ett till, och ett till. Stavarna krånglar in sig i vantarna. Min andhämtning är inte snabb, bara tung. Måtte denna två timmar långa intervall vara slut snart.

Jag är törstig. Ändå skulle jag aldrig få för mig att vända, eller sluta. Sparkar ytterligare ett steg i snön. Leker med tanken att jag skulle sätta mig ner ett tag. Ett steg till. Men de andra väntar en bit längre fram. Och nu? Jag kan ju inte stanna.
Är snart uppe på ryggen.
De andra har redan börjat ta på sig vindjackorna och förbereda sig för den sista biten.
Det är fint, att de står där. Glada, uppfyllda av endorfiner och belöningen av att tagit sig av egen maskin upp för områdets högsta berg, 3600 meter över havet. Bara trampat på, man stannar inte. Inte idag. Jag har bara sett ryggen på dem, räknat minuterna jag är efter. Två och en halv upp till krönet. Tre och fyrtio till liftstolpen. Fasen jag tappade,men ändå, gör vi det tillsammans. Deras steg gör att jag rör mig framåt. Deras styrka gör att jag också trampat på.
Från toppen ser vi Mt blanc. Emelie är världens snabbaste kvinna upp för den toppen. Någonsin. Jag ökar lite den sista biten. Jag kan inte annat än le. Det är vindstilla och vi ser ut över bergsmassiv som sträcker sig så långt som ögat når. Det är så vackert. Naturen, människorna, kroppen, snö, sol, mjölksyra.
Tiden.
Jag är så tacksam för den här tiden.

 

/e

Om skribenten

Skimogirls

Skimogirls är; Emelie Forsberg, Fanny Borgström, Erika Borgström och Ida Nilsson. Fyra tjejer som plockar höjdmeter i bergen, under vintertid med hudar under skidorna. Här kan ni följa deras resa fram till VM i ski-mountaineering i Italien, februari 2017. Det blir ett urplock från träningsläger, vardagsliv och tävlingar. Trevlig läsning!

Liknande inlägg