Allt började med att jag pratade med min kompis Nicklas som äger Swett. Han undrade om jag kunde köra en Kilimanjarotur i oktober då det funkade bra i januari. Såklart jag tog chansen! Sedan fick jag reda på att det nog skulle bli en till… Efter det så kom Nicklas på att det nog var lite mycket med första barnet för hans del och åka ner och jobba 10 dagar på en konferensresa på Zanzibar.. Så för min del slutade allt i 33 dagars jobb i Tanzania
Innan våra resor till Kilimanjaro med har vi alltid förträffar innan, jag hade alltså träffat de flesta av deltagarna och det första gänget var mestadels vältränade cyklister från Knivsta. Ett härligt peppat och välmotiverat gäng, som hade tränat hårt. För toppbestigningen var jag inte orolig. Däremot var det första gången jag roddade all logistik på plats, hur skulle det gå? Som tur var skulle jag få hjälp av min kompis Elias som skulle vara praktikant och köra sin första tur till Kili. Ytterligare en utmaning var att Jonathan Ljungkvist skulle göra ett bärarprojekt under vår tur: han skulle gå tillsammans med bärarna och se hur de hade det, och bära nästan lika mycket som dem.
Allt funkade över förväntan, inte minst tack vare de lokala guiderna som gjorde sitt yttersta för att vi skulle ha det bra. Vissa lokala guider på Kilimanjaro är heltidsanställda för ett bolag, men de allra flesta är frilansguider. Det är alltså extremt viktigt för de att göra ett bra jobb, annars blir de inte anlitade igen. Att leva på att vara guide är inte lätt i Sverige, men i Afrika är det verkligen en dag till dag tillvaro. En stor del av lönen består också av dricks som varierar beroende på hur nöjda gästerna är men även vilken typ av gäster man har turen att få.
Två av deltagarna kom inte upp. En fick problem med höjden och en annan orkade inte med den sista stigningen. Alla kom dock upp till 4700 möh, vilket var otroligt starkt jobbat! Känns alltid tufft att vända en gäst som lagt så mycket pengar, tränat och förberett sig inför Kilimanjaro, det är ju deras livs dröm som inte går i uppfyllelse! Jag försöker alltid komma överens med klienten, och det går för det mesta. Det gäller att få dem att förstå VARFÖR de måste vända. Funkar inte det är det peka med hela handen som gäller. Guidandet har gjort att jag inte är lika konflikträdd längre. Alla gånger jag har sagt till på skarpen har det fungerat, och ofta när klienterna har fått lite mat i magen, vilat och lugna ner sig brukar de förstå att det var det enda rätta att vända.
Min tjejs pappa som jobbar i psykiatrin har gett mig ett av de bästa livsråden jag fått: att våga ta samtalet: vare sig det är en jobbig situation på jobbet eller bara någon i din närhet som behöver stöd och hjälp. Du behöver inte göra rätt, men du behöver våga ta samtalet, ställa frågan, och möta svaret. Med det kommer man långt, som guide och medmänniska.
Svårt, men det blir lättare med träning.
Hur har det gått de gånger du vågat ta samtalet? Kommentera gärna!
Lämna en kommentar